torsdag 9 juli 2009

Rapport från Lofoten

Fredrik har gästbloggat om vår tripp till bl.a. Lofoten. Trevlig läsning!

Efter en helg i Mosjön tidigare i vår bestämde vi oss: Vi skiter i att bila runt i Europa – vi firar våra tre veckors semester med en tripp norrut till lugnet och folktomheten i norr istället.

Lofoten hade vi hört skulle erbjuda finfin bouldering. Så med bilen packad med paddor, campingutrustning och bokband så satte vi av. Efter en ordentlig detour via Sundsvall/Alnön (fasen också - Saga är hård trots att den fått flera repetitioner – plump i protokollet), Luleå där vi hann med lite klättring bland mygg o knott, upp över Vittangi, Kiruna, Abisko – (Gaisenjarga är väl ett fint ställe, men boulderingen var kanske inget jag rekommenderar att åka 130 mil enkel väg för. Sprillans förare finns här), kom vi efter en knapp vecka fram till Lofoten.

Som guide till klättringen hade vi en översiktskarta från Rockfax http://www.rockfax.com/publications/books/images/Lofoten-map.pdf, en annan översiktbild härifrån http://forer.mittnettsted.com/ där vi även hittade en nästan komplett förare till sportklättringen i Eggum. Framför allt hade vi dock hjälp av http://27crags.com/ där det finns både bilder vägbeskrivningar till åtminstone en del av problemen vilket gjorde det någorlunda enkelt att hitta klättringen trots avsaknaden av en riktig förare.

Lite tips på vad som skulle vara fint hade vi också fått från diverse håll, och mycket pekade på att ett bra ställe att utgå ifrån var kring Henningsvaer som nog även är något av hjärtat för den mer traditionella klättringen på Lofoten-öarna.


Så, vad fann vi då? Jo’rå det började riktigt bra med besök i ett område som kallas Stem Bastensen, efter ett klotter på en sten precis vid vägen där det står/stod just ”Stem Bastensen” – alltså Rösta på Bastensen. Någon lokalpolitiker får man anta. När vi var där var det dock överklottrat med ”Make war not love” …har jag för mig – kan ha vart den traditionella meningen också…

Nåväl. Stem Bastensen är ett område med mycket fina stenar precis vid E10:an ett par kilometer innan Lyngvaer Bobilcamping sett från Svolvaerhållet. Några problem finns på den blockströdda stranden med bland annat den finfina Tare Baby (7C) och några på andra sidan vägen. Generellt mycket hög kvalité på både sten och problem. Här hängde vi nog mest. Knight Rider-taket och By the Road-blocket bjöd på fina problem i spridda grader. Ännu närmare campingen hittas den snygga "Monster" 8A. Svår att missa där den ligger 3 meter från vägen.

Lite längre söderut mot Henningsvaer ligger den berömda Presten och nedanför berget hittar man således boulderområdet ”Under Presten”. Här hade vi ett par dagars solskensklättring i både brant (tak!) och mindre brant terräng. Här klängde Jenny runt på det mesta hon såg och trivdes på de fina linjerna i den otroligt härliga omgivningen.

Ännu närmare Svolvaer ligger ett område känt som Kalle, eller Kalle stranda. Vi kollade in det och jag försökte klättra en snygg linje som heter Midnight sun, men fick ge upp pga mygg, knott och 99,9% luftfuktighet. Generellt hade vi dock inga större problem med vare sig insekter eller fukt. Lofoten visade upp sin bästa sida för oss i ungefär 5 dagar av 7 så inget att klaga på där. Fortsätter man knata vidare från Kalle så kommer man till Paradiset som också skulle ha en del bouldering, men så långt ides vi aldrig gå.

Efter ett par tältnätter vid Lyngvaer satte vi oss i bilen för att kolla in lite andra delar av öarna. Jag ville prova Slartibartfast (7B/+) som jag sett på en film gjord av några finnar (finns att ladda hem från bla PB – heter ”Weather Report”). Blocket ligger för sig själv ute på vad som närmast kan kallas en myr i närheten av Skokkelvika. Just kring blocket var det i alla fall hjälpligt torr mark och det gick även några andra linjer på det, bl.a. ett uppenbart projekt i 8B-registret(?) Slartibartfast visade sig i alla fall vara ett av de absolut finaste problem jag nånsin gjort, på fantastisk sandstensliknande sten. Som ett 5-stjärnigt problem i font ungefär.

Angående stenen på Lofoten så är den annars generellt rätt grov, (särskillt i Kalle), men kvalitén skiftar också mycket mellan olika områden. Jag skulle nog inte säga att den är jätteoskön, men visst slet det en del hud.


Vi drog vidare och kikade lite i Uttakleiv – mycket fin vik med ganska mycket block men inte så mycket klättring och campade sedan en natt i det riktiga paradiset – Unstad. Ingen klättring, men otroligt vackert ställe som mest är känt som en riktigt bra surfspot.

Vi testade även på sportklättringen i Eggum. Fantastisk vägg – riktigt brant med härliga formationer som bjöd på grym klättring. Tyvärr var vi knappast i repform och hade inte mycket att hämta på de mestadels rätt långa och pumpande lederna (ca 25 meter och då gick de knappt en tredjedel upp på väggen).

Ett ställe vi inte besökte var Kvalvika som sägs vara riktigt bra. Det är lång anmarsch och vi hade ingen förare till området varför vi avstod. Det ska i alla fall finnas skitmycket sten och stor utvecklingspotential. Överlag kan väl sägas att det inte är någon brist på sten på Lofoten. Överallt ser man stora stenfält, men än så länge är det framför allt det mest lättillgängliga som är utvecklat. Kvalitén på stenen skiftar som sagt mycket också så säkert är väldigt mycket av all klippa ganska värdelös även om det ser grymt ut på håll (vi gick en sväng i outvecklat område med enorma block som tyvärr hade riktigt risig stenkvalla). De olika områdena är ganska utspridda vilket i sig inte måste vara något större problem, men är man ett sällskap som klättrar inom olika gradspann kan det bli trist för en eller annan. Är man jättestark tror jag tex man kan jäkligt kul på

Heilt-rå-stenen som är otroligt maffig, med bland annat det snygga dubbelaretet som mig veterligen fortfarande är ett projekt, men där har man antagligen inte så mkt att pyssla med om man inte bouldrar minst 7B+. Och den ligger för sig själv långt från något annat.

När blir nästa besök? Tja att dra dit igen för att bara bouldra tror jag inte att det blir. Det finns bättre ställen på närmare håll även om det alltså fanns några riktiga pärlor. Däremot skulle vi gärna komma tillbaka till Lofoten för att göra en riktig bestigning av något berg. Kräver dock sällskap av någon med kunskaper som vi inte besitter. Och utrustning med för den delen.

Jag skulle också vilja klättra mer i Eggum om det blir fler besök. Man får se till att orka klättra mer än 7 moves i rad inför nästa resa alltså.

Efter en riktigt bra vecka på Lofoten packade vi ihop och åkte över till fastlandet. Vi skippade all klättring på vägen (bl.a. Sila där det ska finnas bra bouldering) och tog Harbak norr om Trondheim som nästa stopp.

Boulderingen vid Harbak är inte alls bara det spektakulära taket som man sett bilder på(?) utan den bästa klättringen finns på blocken nedanför. Vi hade turen att träffa på en av herrarna som precis hade färdigställt en jättefin förare över stället, så med den i handen var det lätt att välja ut några russin att slita på under en halv kväll och en halv dag.

Sen vart vi tvärless på tältlivet och beslutade att skippa ett planerat besök i Hell och dra raka (nåja) vägen till Svedala igen. In i obygden i höjd med Funäsdalen och sträckkörning till Mora där vi äntligen hittade ett hotell som släppte in oss mitt i natten. Fan va skööönt med en riktig säng och hotellfrulle!


Harbak var hur som helst grymt och jag skulle gärna åka tillbaka. Dessutom har de tydligen hittat ytterliggare ett område i närheten med finare problem i ännu vackrare omgivning – dock inte lika samlat. I närområdet (…typ) ligger ju även Hell och den enligt ryktet fett imponerande Flatanger-grottan om man vill kombinera med sportklättring. Det är bara att återigen konstatera: man bor på fel sida av Skandinaviska halvön.

En rättså tråkig film från resan skulle egentligen publiceras på Vimeo, men pga tekniska problem har releasdatumet skjutits upp på obestämd tid. Bilder finns i alla fall här.

Inga kommentarer: